“Ingen senil gubbe utan modern svensk stad i utveckling.” Så beskrev prins Bertil Oskarshamn under sitt tal vid stadens 100-årsjubileum 1 maj 1956. Prinsens bild kan väl stämma på vissa punkter, men jubiléet verkar också ha lockat fram en djurisk samlarinstinkt från mänsklighetens urtid. I förväg hade så kallade “koppbevis” delats ut till 10.500 oskarshamnare. Koppbeviset kunde sedan bytas mot en liten minneskopp vid lottakårens utskänkning i stadsparken. Efterfrågan var enorm. Köerna ringlade sig långa, och många tackade till och med nej till det kaffe och bröd som serverades till. Hade det funnits möjlighet att köpa ytterligare koppar, menade en lokal journalist, “är det fara värt att dubbelt så många koppar sålts som skänktes bort.”

Samtidigt stod prins Bertil med uppvaktning och tittade på, avnjutandes det kommunala kaffet. Undrar om han beskrivit staden annorlunda om han hållit talet efter kopputdelningen?